Igår kväll låg jag vaken i flera timmar och tänkte på väldigt många saker. Bland annat min farmor. Ibland får jag bara såna kvällar när allt kommer upp i huvudet, och hur mycket man än vill sova och sluta tänka, så går det inte. Även fast det snart gått ett halvår sen hon gick bort, så har jag fortfarande inte fattat det. Jag vet inte varför, för jag stod inte min farmor supernära, men ändå lixom nära. Men det är väl det att jag nästan haft alla vid min sida i hela mitt liv, och hon var väl en av dom första som stod mig väldigt nära som gick bort. Men jag vet i alla fall att hon alltid kommer finnas, för jag tror faktiskt på ett liv efter döden. Ibland kan jag känna hennes lukt på saker, känna igen tvålen dom brukade ha hemma, eller bara nån parfym som påminner mig om henne. Men det är såna saker som jag inte vill ska försvinna, för då kan jag tänka på henne och komma ihåg bra saker.

Från början när jag såg mig själv i spegeln med hennes halsband så tänkte jag alltid på henne. Jag har haft det på mig hela tiden, men nu så tänker jag inte på det längre. Det känns som om att jag haft det hela mitt liv, fast jag inte alls har haft det, för jag har det alltid på mig nu för tiden. Det känns lixom på nåt sätt som att hon vakar över mig när jag har det på mig. Men jag vet inte, det är väl nått jag fått för mig bara. Men det känns bra. För nu har jag vant mig, att även om jag har det på mig eller inte, så finns hon ju där. ♥